Ett drev, utan logik och utan sans, pågår mot de kristna skolorna i Sverige. Detta trots att skolorna generellt håller hög klass, är välintegrerade och anses vara allsidiga, objektiva och visar stor respekt för varje individs personliga integritet.
Skolverkets egen statistik visar att de kristna skolorna är föregångare både vad gäller integration och demokrati. Där framgår att de kristna skolorna har en mycket blandad elevsammansättning och att elever med utländsk bakgrund lyckas exceptionellt väl med sina studier på skolorna. Dessutom framgår att de kristna skolorna ligger högt över det nationella genomsnittet i arbetet med att förmedla och förankra de grundläggande värden som slås fast i läroplanerna.
Kristna Friskolerådet, KrF, leder de kristna skolornas gemensamma arbete. Ett hundratal skolor – förskolor, grundskolor och gymnasier – ingår i KrF, som är ett stöd för skolorna och för den gemensamma visionen att befrämja skolornas kristna profil (som på intet sätt ska blandas ihop med kyrkans evangelisatoriska uppgift). Medlemsskolorna erbjuds ett antal utbildningar och andra stödinsatser; bland annat huvudmannautbildning, kompletterande rektorsutbildning, skolchefsutbildning, samt utbildning i systematiskt kvalitetsarbete.
Externt är omvärldsanalys och relevanta påverkansinsatser prioriterat. Detta är extra viktigt på grund av det drev som från visst politiskt håll syftar till att helt få bort dessa skolor från Sveriges skolkarta.
Detta sker trots att de konfessionella skolorna spelar en avgörande roll för att Barnkonventionens syn på hur samhället ska kunna garantera en trygghet för det växande barnet. De politiker som motverkar detta har inte förstått att de internationella konventionerna en gång kom till för att just skydda individ (och familj) från statens överförmynderi. Det är således inte med omtanke om vare sig barnen eller svensk skola som man försöker strypa de konfessionella skolorna, utan snarare för att motverka religionsfriheten.
I vårt arbete möter KrF okunskap, fördomar och regelrätt diskriminering, men uppmuntras också av hur stödet för de kristna skolorna växer; alltifrån uppmuntran från den tacksamme föräldern till barnet på den lilla förskolan, till insiktsfull förståelse från riksdagsledamöter, kulturpersonligheter och ledarskribenter, som idkat en sund källkritik och bedömer skolorna utan fördomar.
Den svenska skolan vilade tidigare på kristen grund. Genom den sekulariseringsprocess som samhället under de senaste decennierna genomgått råder nu det motsatta förhållandet; kristet inflytande har blivit bannlyst. Trots att lagen stadgar pluralism och religionsfrihet, så tolkar alltför många det som om sekulärt tänkande vore en objektiv sanning som alla ska omfatta, och att också skolan därmed ska vara en sekulär megafon i samhällsbyggandet.
Sekulärt tänkande är naturligtvis inte endast negativt, utan har bland annat tjänat till att vädra ut översittarfasoner från förtryckande religiositet. Men tyvärr stannar det inte där. I ”sanningens namn” är nu sekularister på väg att skapa en minst lika monopolistisk skola som den historiska lutherskt-kristna. De kristna skolorna vill varken förtrycka eller indoktrinera, men vill inte heller själva bli utsatta för diskriminering eller översitteri. Objektivitet, allsidighet och respekt för den personliga integriteten är den framkomliga väg som gäller för de kristna skolorna, vilket också borde gälla för alla skolor – och för det svenska samhällsbygget.
Bo Nyberg
Ordförande Kristna Friskolerådet