Under ytan pågår en ideologisk maktkamp om den svenska skolan. De ideologiska kombattanterna som är alldeles särskilt aktuella just nu är inte höger/vänster enligt mig, utan staten vs. familjerna. Ska föräldrar, barn och elever själva få välja sin utbildningsväg även i framtiden – så som de har fått göra sen friskolereformens införande 1992? Eller ska skolan centraliseras, kontrolleras, övervakas och ideologiseras igen? I min värld är det önskvärt att pionjärandan får bevaras hos familjerna. Det vill säga den där känslan av att man äger sin egen framtid. Staten bör bara verka som en hjälpare, inte lägga in ideologiska pekpinnar i läroplanerna.
Vem styr över svensk skola? skrev Anna-Karin Wyndhamn. Läs gärna hela hennes artikel här. Den är principiellt mycket intressant ur just ett maktperspektiv. Den har sitt fokus på om det är Regeringen/Utbildningsdepartementet/de folkvalda ELLER tjänstemän på Skolverket som har makten att styra svenska skola – och den fokuserar på en gymnasiekurs som ska erbjudas från Ht 2025 ”Makt, normer och kön”. Wyndhamn skriver: ”När Jan Björklund försökte bringa ordning i styrdokumenten och städa ut den postmoderna kunskapssynen, satte sig tjänstemännen på Skolverket över direktiven. Det tilltaget saboterade hela kursändringen och Björklund blev blåst på sin reform.”
Mats Persson, som fram till nyligen var utbildningsminister, tillsatte en utredning för universiteten om inte olika ideologier (akademiska teorier som exempelvis Woke) har ett otillbörligt inflytande på universiteten. Bra där. Absolut en maktfråga. Nu i samband med regeringsombildningen blev Johan Pehrson istället utbildningsminister. Det är samme Johan som för nästan ett år sedan i Linköping viskade i mitt öra: ”Men vi tycker egentligen inte om konfessionella friskolor”. Vi får hoppas och tro att Liberalernas fortsatta maktinnehav över svensk skola ändå leder till en ökad positiv religionsfrihet i landets skolor och att Liberalerna inte utgår från sitt eget tyckande.
Kristna friskolerådet deltar denna höst i en bönekampanj i Malmö, Stockholm och Ö-vik där vi ber till Gud för hela Sveriges skolväsende – att bildningen ska få vara fri även i fortsättningen och stå på en egen grund utan alltför mycket pekpinnar ifrån politiker. Och vi ber att föräldrar även framöver ska kunna se och välja en kristen utbildningsväg för sina barn – om man så önskar. Får man tro att det blir bäst om Gud får ha makten över skolan?